Vad gör man när livet vänds upp och ner? När man får reda på att det aldrig blir sig likt igen? Det är upp till mig nu att lista ut.
Som ni kanske på ett eller annat sätt märkt av har jag inte funnits med i några laguppställningar, lagfoton, vinnarbilder på träning eller liknande den här säsongen. Förutom ett gästspel i vår länstidning har man varit tvungen att ta sig ner till Råby IP för att få se en glimt av mannen med kryckorna. Det är tyvärr där jag har hamnat.
Jag skulle kunna göra den här texten hur lång som helst, men det orkar jag inte den här gången. För att hålla mig kort så är anledningen att jag skriver den här texten ett besked som kom igår. En månad efter min utskrivning från infektionsavdelningen på sjukan. Röntgenbilder på höften visade att nästan allt brosk brutits ner av bakterierna jag hade. Med andra ord, leden är så kraftigt skadad att jag inte kommer kunna spela fotboll igen, det kommer inom en kort framtid innebära att jag behöver operera in en ny höftled, dvs en protes.
Många fotbollsspelare och idrottare brukar säga att en viktig sak i karriärens slutskede är att få välja själv när man lägger av. Jag hann aldrig nå det stadiet, stadiet där man kände sig i karriärens slutskede. Det låter nog mer tragiskt än det känns, i alla fall i nuläget.
Som jag började den här texten är det nu alltså en ny verklighet som startar. Så olik kommer den dock inte bli. Inte på kort sikt. Det har jag mycket att tacka Franke för. Även om jag inte står där i mitten på planen (så mycket mer på planen täckte jag inte) kommer jag vara kvar och bidra på alla sätt möjliga. Lägga ut en kon, skälla ut en linjedomare, ta reda på vad motståndarnas vänsterback ätit till frukost, you name it.
Som avslutning vill jag egentligen bara tacka för all stöttning och fina ord men framförallt ge tack till alla spelare och tränare man stött på under åren. Vi kommer fortsatt se varandra, även om det blir utanför linjerna!
/Daniel